Besviken på vissa personer som har funnits i mitt liv. De finns inte längre här, men samtidigt så är jag faktsikt besviken. Jag kan ta några exempel. Mitt förra jobb.. Speciellt en person hade jag mycket kontakt med, och den personen hör inte av sig. Svarar inte när jag ringer, när jag skickat sms eller mail. Jag är ju inte dum.. Svarar denna inte så vill denne inte ha med mig att göra! Men... jag vet inte varför. Var har jag gjort? Jag ställde upp när denna hade en stor kris, och när jag själv hade en, då var denna inte där. Inte nu heller, när jag mår bra. Om man är vuxen, kan man inte bara säga: Du.. jag har för mycket vänner, jag har inte tid med dig, eller jag tycker inte vi har nått gemensamt.... eller vad som helst om man inte vill ha någon kontakt? Bättre att säga nått än inget.. Eller har jag fel? En annan person på samma ställe, frågade jag om vi skulle ta en fika någon dag.. Då hade vi sms:at fram och tillbaka några gånger innan, men när den frågan kom.. Inget svar. Joooo.. Jag vet att jag kan vara lite "på" ibland.. och jag vet att jag är lite speciell... Men men.. Bättre att vara ärlig.

Sen så finns det människor som man alltid vet finns där... När man hör av sig så blir de glada och hör av sig tillbaka. Sånna som man inte behöver fundera på om det kommer finnas kvar eller inte. För att nämna några.. Marina, Åsa och Gawell.. ;)

Nu till nått annat.. Jag har precis tittat på Greys... ÄNTLIGEN ÄR GREY OCH MCDREAMY FÖRLÅVADE!!! Nice... men herregud vad det pirra i kroppen när jag såg Hunt:s kropp.... HUAA!!! MUMS!!!! :)

Jaja.. nu ska jag ta och lägga kycklingen i en matlåda och sen göra mig iordning för att sussa! Good night american lovers..